Tragedin vid The Smalls fyr
Ett rev i havet
Sexton kilometer väster om Pembrokeshire-kusten, ute i St George's Channel, sticker en rad isolerade klippor upp ur Irländska sjön. De kallas The Smalls — ett namn vars ursprung är osäkert men möjligen härrör från det walesiska ysmil, som betyder ett litet rev eller en undervattenskant. Platsen är notoriskt farlig: botten kring revet sluttar abrupt, strömmar är starka och oberäkneliga, och dimma kan lägga sig utan förvarning. Under 1700-talets slut gjordes flera försök att belysa revet, och 1776 uppfördes en fyr av originell och kuslig konstruktion.
Henry Whiteside, en musikinstrumenttillverkare med en fascination för ingenjörskonst, fick uppdraget att konstruera och bygga fyrbyggnaden. Han ritade ett torn av trä monterat på åtta järnpelares ben, likt en spindel stående med fötterna planterade i klippan och kroppen högt ovanför vattnet. Tanken var att vågorna skulle passera under plattformen utan att ta med sig strukturen. Byggnaden var primitiv och ömtålig — fastighetens ägare, John Phillips, fick tidigt problem med att rekrytera keepers som var villiga att tillbringa månader på det exponerade revet.
Thomas Howell och Thomas Griffith
År 1801 bemannades The Smalls av två keepers: Thomas Howell och Thomas Griffith. Deras förhållande var spänt — rapporter tyder på att de två männen inte kom överens, och att de inbördes konflikterna hade blivit allvarliga nog att uppmärksammas av deras arbetsgivare. Vintern var hård, och passagen till och från revet var svår under månader då North Atlantic rullade in.
En stormnatt i den tidiga vintern 1801 skadade Thomas Griffith svårt — sannolikt bröt han en arm eller skadade sig på ett annat sätt som gjorde honom oförmögen att arbeta. Exakt vad som hände är oklart; samtida källor är fragmentariska och delvis motstridiga. Det som är säkert är att Thomas Griffith dog. Thomas Howell var nu ensam på revet med Griffiths kropp.
Howell ensam
Howell stod inför ett fruktansvärt dilemma. Om han slog larm med signaler — eld, flagga, ljussignaler — riskerade han att myndigheterna trodde att han hade mördat sin kamrat och han visste att deras förhållande var känt. Att kasta kroppen i havet var otänkbart, dels av respekt för den döde, dels för att han behövde ett vittne till att han inte bar ansvar för dödsfallet.
Howell konstruerade ett provisoriskt kistkylskåp av brädor och plank och placerade Griffiths kropp i en hemgjord låda som han hängde utanför plattformens räcke. Men det irländska havets klimat är varmt nog att påskynda nedbrytningsprocessen, och inom dagar hade kroppen förändrats till det oigenkännliga. Howell levde, under vad som beskrivs som månader i den extrema isoleringen av ett vinterrev, med rester av sin kollega dinglade utanför fönstret.
Fartyg som passerade noterade tecken på nöd — en fana på halv stång, ovanliga signaler — men vädret förhindrade landstigning under långa perioder. När räddningsbåten till slut nådde The Smalls fann de Howell levande men djupt psykiskt traumatiserad. Vittnesbörd om hans tillstånd skilde sig åt, men det var tydligt att erfarenheten hade lämnat outplånliga spår i hans sinne.
Konsekvenserna för fyrlagstiftningen
The Smalls-tragedin spreds snabbt i maritima kretsar och i pressen. Den väckte en omedelbar och konkret debatt: hur många keepers krävs för att bemannas en isolerad fyr? Hittills hade ensamvakt setts som en praktisk och ekonomisk lösning. Men händelserna 1801 demonstrerade med fruktansvärd tydlighet riskerna. En ensam keeper som skadas, dör eller blir psykotisk kan inte avlösas, kan inte ge larm, och kan inte säkerställa att ljuset förblir tänt.
Trinity House och andra brittiska fyrorganisationer drog slutsatsen att isolerade fyrar — och i synnerhet klippfyrar och havsfyrar — inte längre fick bemannas med en enda person. Minimistandarden sattes till tre keepers vid havsfyrar: en aktiv, en som vilar, och en som utgör reserv. Systemet med tremannabesättning blev normativt i brittisk fyrpraktik under decennier och spred sig till andra länder.
The Smalls fyr efter tragedin
The Smalls fyr hade tekniska problem redan under Whitesides livstid — strukturen var alltid provisorisk och utsatt — och fick slutligen ersättas av ett ordentligt granittorn. Det nuvarande tornet uppfördes 1861 under Trinity Houses översyn, ritat av James Walker, och reser sig 41 meter högt ovanför klippan. Ljuskaraktären är ett vitt blinkljus med 15 sekunders period, synligt på 18 nautiska mils avstånd. Tornet automatiserades 1987 och är i dag fjärrstyrt från Harwich. Det besöks ibland av Trinity Houses inspektionsfartyg men är inte öppet för allmänheten.
Öppna kartan för att se The Smalls och omgivande navigationshjälpmedel i St George's Channel.
Psykologin bakom fyrkeeperns yrke
Händelserna vid The Smalls kastas ett skarpt ljus på de psykologiska dimensionerna av isoleringsarbete. Fyrkeepers levde i en situation utan parallell i de flesta yrken: månader på rad i stängda utrymmen, beroendeställning gentemot kollegor för all social kontakt, inga kommunikationsmedel utöver passande fartyg, och en uppgift som krävde vaksamhet och ansvarskänsla under dygnet runt.
Mentala påfrestningar bland keepers dokumenterades av Trinity House och Northern Lighthouse Board i en rad rapporter under 1800-talets lopp. Alkoholism var ett problem, liksom psykotiska episoder och konflikter. Introduktionen av tremannabesättning löste inte alla dessa problem, men den skapade åtminstone en mänsklig buffert mot de värsta isolationsskadorna.
Historien om Thomas Howell och Thomas Griffith har också en mer privat dimension. Det sägs att Thomas Griffiths familj — hans hustru och barn — under de månader han var försenad från att återvända hem tvingades leva i ovisshet om hans öde, varken säkert döda eller levande. Väntan på nyheter från ett isolerat rev var en plåga som inte bara berörde keepers utan deras anhöriga i land. Denna aspekt av fyrhistorien, den mänskliga kostnaden för isoleringsarbetet, förtjänar att inte glömmas.
Arvet från The Smalls
Tragedin vid The Smalls är i dag relativt okänd utanför specifika maritima och historiska kretsar, men dess praktiska konsekvenser är mätbara i sjöfartslagstiftningens historia. Varje brittisk klippfyr som bemannades med tre keepers under 1800- och 1900-talets mitt bar ett arv från en vinter på ett walesiskt rev. Den princip som följde av Thomas Howells isolerade ordeal — att människan inte kan bemannas ensam på en avlägsen post — påverkade fyrdesign, personalregler och sjöfartslagar på ett sätt som räddade liv långt utanför The Smalls synvidd.